Patientfall

Vecka 0 och vecka 3

Offer för bristande kunskaper

Tidigt i barnaåren hade hon fått diabetes och med åren tilltagande diabetesneuropati. Nu var hon en 20-årig kvinna, som blivit blind och arbetslös. Genom arbetsförmedlingen hade hon fått ett arbete, som innebar att hon stod hela dagarna och tryckte dekaler på T-tröjor. Ingen tänkte på att hennes neuropati inte varnade, när hon blev ”trött i fötterna” och behövde vila.
Efter en tid kände hon trots neuropatin värk i ena foten och sökte på sjukhusets akutmottagning. Foten röntgades, men bilden tolkades att inte visa något fel. Se bilden vecka 0. Ortopedläkaren på akutmottagning ordinerade inflammationshämmande medel, elastisk binda mot svullnaden, men inte ens sjukskrev henne. Han visste tydligen inte att symtomen vid akut diabetes-osteopati är en svullen varm fot ibland med smärta trots diabetesneuropati och blindhet, som är typiska symtom.


Hon måste fortsätta att arbeta, men sökte sin diabetesläkare, som också missade diagnosen. Hon gick vidare till sin fotterapeut, som insåg att läkarna inte förstod sig på hennes symtom, rådde henne att kontaktade mig fast jag var pensionerad.
Det hade då gått tre veckor. Via röntgenundersökning skrev jag akutremiss till ortopedikliniken med frågeställningen akut diabetes-osteopati och transporterade henne i rullstol till sjukhuset för att förhindra ytterligare skador. Hon borde vid kontakt med första läkaren ha ordinerats att inte gå eller stödja på foten.


Första röntgenbild vid vecka 0 och den efter 3 veckor.


Den första röntgenbilden visar ingen skada enligt utlåtandet. Men jag ser en förtunning av corticalis medialt vid basen av första metatarsalbenet, se pilen. Missat av röntgenläkaren.
Efter 3 veckor syns att benfragment slitits loss från det sköra benet. Benfragmenten är senfästen för muskeln tibialis anterior.


Vid första besöket på akutmottagningen hade mätning av fotens temperaturer på jämförande ställen på hennes fötter gett misstanke på rätt diagnos. Tänk om man kunnat något om denna åkomma! Hon skulle ha lagts in. I sängläge skulle foten ha placerats högre än hjärtat. Det ger blodets och lymfans återflöde för att få foten att svullna av inom ett dygn. Sedan svullnaden lagts sig skulle det sköra benskelettet ha skyddats med en fot-underbens-gips, med föreskrift att inte stödja på foten. Först när lokal temperaturmätning visar värden högst 1 grad högre än den andra oskadade foten får belastning ske i en gånggips försedd med bygel eller tippsula. Skulle vid kontroller veckovis visa på en temperaturförhöjning, så avbryts all belastning och man får vänta ytterligare tid med att belasta foten.


Tyvärr kunde jag som pensionerade inte följa det fortsatta förloppet. Sannolikt gick fotens valvfunktion förlorad och utvecklades till en gungfot eller blev vid fortsatta komplikationer amputerad.



Bild på ”gungfot” = Charcotfot


Tänk om handläggaren på arbetsförmedlingen hade vetat något om risken för fotskada vid diabetes!
Ortopedikliniken borde ha gjort IVO-anmälan och kvinnan borde ha skadeersättning genom Landtingens Ömsesidiga Försäkringsbolag. Även arbetsförmedlingen borde ha fått information om det olämpliga valet av arbete till personer med diabetesneuropati.

Tänk om fotterapeuterna skickade patienter med rätt frågeställning på remisserna till läkarna! Fotterapeuterna är den yrkesgrupp, som om de är kunniga har möjlighet att tidigast upptäcka fotkomplikationerna.

Acke Jernberger